Heliocentrism och geocentrism

Tidslinje

≈ 350 f.Kr, Aristoteles

Aristoteles, en av Platons elever, blir mentor till Alexander den store. Aristoteles världssyn formar vetenskapen i flera sekler. Hans inflytande varav fram tills upplysningstiden. I boken On the Heavens (part 14), gör Aristoteles gällande att:

From these considerations then it is clear that the earth does not move and does not lie elsewhere than at the centre.

≈ 250 f.Kr, Aristarchus

Aristarchus uppskattar genom sina beräkningar att solen är betydligt större än jorden. På grund av denna observation föreslår han sedan den heliocentriska modellen.

≈ 250 f.Kr, Arkimedes

I The Sand-Reckoner, uppskattar Arkimedes antalet sandkorn i universum. Beräkningen utgår från Aristarchus heliocentriska modell.

≈ 150 e.Kr, Ptolemaios

I boken Almagest introducerar Ptolemaios så kallade epicykler för att förklara planetbanorna, utgående från att jorden är i centrum och orörlig. Almagest anses vara en de mest inflytelsefulla vetenskapliga verken i historien.

1543, Nicholaus Copernicus

Strax före sin dör, publicerar Copernicus boken De Revolutionibus Orbium Coelestium (On the Revolutions of the Heavenly Spheres), i vilken han placerar solen istället för jorden i universums centrum. Boken blir början på Copernican Revolution.

1572, Tycho Brahe

Tycho Brahe observerar hur en stjärna föds och publicerar sin betraktelse i De nova stella. Brahes observation motsäger den gängse världsbilden vid den tiden, en världsbild med rötter i Aristoteles världssyn, att stärnorna är fixerade och ofäränderliga i den yttre rymden. Eftersom Brahe inte kunde observera en stjärnparallax, drog han slutsatsen att jorden inte rörde på sig. Han föreslog en modell där planeterna kretsade runt solen; solen i sin tur kretsade runt jorden. (Man kunde senare visa att det inte var en stjärnas födelse Brahe observerat, utan supernovan SN 1572, med andra ord observerade han en stjärna som exploderade.)

1609, Johannes Kepler

Med hjälp av Tycho Brahes observationer formulerar Johannes Kepler sina två första lagar om himlakroppars rörelse i boken Astronomia nova. Den första lagen: planeterna rör sig i elliptiska banor runt solen som befinner sig i ena brännpunkten.

1616, romerska inkvisitionen

Den 24 februari år 1616 fördömer den romerska inkvisitionen Copernicus världsbild genom att fastställa att den heliocentriska världsbilden är “foolish and absurd in philosophy” and “formally heretical”.

1633, Galileo Galilei

Galileo Galilei ställs inför rätta misstänkt för hädelse: "for holding as true the false doctrine taught by some that the sun is the centre of the world". Rätten dömer honom till fängelse. Galileo får sitta resten av sitt liv i husarrest.

1687, Isaac Newton

Sir Isaac Newton publicerar Philosophiae Naturalis Principia Mathematica (Principia). I Principia, förklara Newton Keplers lagar med hjälp av sin gravitationsteory. Newton betraktar inte solen som stillastående och i centrum, istället använder han solsystemets gravitationscentrum.

1838, Friedrich Bessel

Friedrich Bessel är den första som lyckas mäta en stjärnparallax. År 1838 tillkännager han att stjärnan 61 Cygni har en parallax på 0.314 arcsekunder.

1992, katolska kyrkan

Påven Johannes Paulus II avslutar en 13-års undersökning av kyrkans fördömande av Galileo år 1633 genom att erkänna att Galileo hade rätt:

Thanks to his intuition as a brilliant physicist and by relying on different arguments, Galileo, who practically invented the experimental method, understood why only the sun could function as the centre of the world, as it was then known, that is to say, as a planetary system. The error of the theologians of the time, when they maintained the centrality of the earth, was to think that our understanding of the physical world's structure was, in some way, imposed by the literal sense of Sacred Scripture.

Andra versioner

Animerad gif på tumblr.

Interaktiv GeoGebra-version på GeoGebraTube.